Sanningen är, hon har äntligen saknat dig

Hon trodde att hon aldrig skulle vinna den här striden. Det var utmattande och det varade för alltid.

Vet du, några glada stunder passerar i hjärtslag men när du gör ont verkar det som om det tar en evighet.

Det var så hon kände. Hennes minuter blev timmar av outhärdlig smärta. Hennes hjärta kändes som om det hade knivhuggits med en isplockning och fryst för evigt.

Hon trodde att hon aldrig skulle känna kärlek igen. Hon trodde att det mörka molnet över huvudet aldrig skulle försvinna.

Du är inte galen för att sakna någon som inte är din

Hon trodde att hon satt fast i ett spår från vilket det inte fanns någon väg ut.

Hennes resa var lång och smärtsam men i slutändan lyckades hon. Och hon gjorde det när hon äntligen gav upp.

Hon gav upp att försöka vända tillbaka tiden. Hon insåg att det förflutna skulle stanna där det hör hemma.

Hon bestämde sig för att lämna sina demoner och gå vidare med sitt liv. Hon bestämde att du inte betydde något för henne. Inte längre.

Hon gav upp att hata dig. Hon vet att det är ditt fel för att du har gått igenom helvetet hon bodde i. Hon insåg att det var ditt fel hon förlorade sitt vackra jag i ett giftigt förhållande.

Till mannen som jag inte borde sakna

Hon insåg att du manipulerade henne för att du inte visste bättre. Och i början hatade hon dig för det.

Hon hatade varenda fiber i ditt väsen. Men när hon äntligen släppte dig, släppte hon sig loss från dig.

Hon gav upp sig för att vara emot sig. Även om din berättelse inte hade ett lyckligt slut betyder det inte att den var olycklig från början.

Nej, hon hade många trevliga stunder med dig och tyvärr höll hon fast vid dem när du gick ihop. Så hon saknade dig. Hon ville ha dig tillbaka för att hon trodde att du kunde förändras, att du kunde gå tillbaka till att vara samma person som du var när hon träffade dig.

Men djupt inne visste hon att det inte skulle hända så hon anklagade sig länge för att vilja vara med trots att hon visste att det var dåligt för henne.

Till mannen som jag inte borde sakna

Slutligen vaknade hon från sin dröm och hon slutade hata sig själv och hon slutade sakna dig.

Men det var inte lätt hela tiden. Hjärtslag är så. Du tror att du kommer att vara okej om en dag eller två.

Du tror att du kan erövra allt. Ännu viktigare är att du bestämmer att du ska komma över det och du övertygar dig själv om att du mår bra, men det är du inte.

Du kommer inte att ha det bra på länge.

Allt börjar med ilska efter att han lämnat dig. Därefter går du vidare till "fuck you" -fasen.

Men den fasen är inte konsekvent. Det ena ögonblicket bryr du dig inte och han är det sista du tänker på, men nästa gång ser du dig själv titta på bilderna av dig två, gråta ditt hjärta, med tårar som känns tunga när stål rullar ner dina kinder.

Det handlar om att överleva. Det handlar om att hålla sig frisk. Det handlar om att läka och glömma, för till slut läker du, du förlåter och du går vidare med ditt liv.

Det är bara det att när ditt hjärta blir trasigt, känner du att det kommer att stanna så för alltid. Du känner att ditt liv inte är värt att leva.

Men när allt går över verkar sakerna inte lika blåa som de gjorde då.

Du förstår, den här tjejen insåg att hon måste ge sitt liv ännu en chans. Hon insåg att tiden läker varje sår.

Hon insåg att allt kommer att vara borta en dag. Hon kommer inte sakna honom och hon kommer inte att hata honom.

Det är vad som hände. Hon var smart nog att ge sig själv en chans att läka. Hon var smart nog att låta tiden fungera till sin fördel.

Hon insåg att hon inte kan fly från smärta. Ju tidigare hon känner det, desto snabbare kommer det att passera.

Du måste känna smärta och du måste lära dig lektionen, annars sitter du fast i tiden, en mycket smärtsam tid. Du kommer att sitta fast i dina fyra väggar, kväva av dina egna tårar och det kommer att kännas som en evighet.

Du måste göra ont och ditt hjärta behöver blöda medan såren fortfarande är fräscha. Tänk på det.

När du skär dig, blöder du och det gör ont. Men när tiden går, gör det mindre ont och såret läker. Det måste. Det är en naturlag.

Och även om allt detta kanske låter lite ostlikt, så är det sant. Efter en tid tittar du inte på bilderna av er tillsammans och dina tårar känns inte tunga som stål.

Tanken på honom gör dig inte sjuk längre. Det är sant.

Du slutar sakna honom.